Funderar på att tejpa munnen, eller inte

Var på föreläsning i går kväll som var helt fantastisk. Lasse Eriksson och hans hustru Kristina Östberg föreläste om mobbning på arbetsplatsen Skrattade så tårarna rann emellanåt men samtidigt så fastnade skrattet i halsen. Det var en hel del fakta också. Vad är mobbning, skillnaden till kränkning och dylika mekanismer finns i detta olagliga tillmäle. Många blev tankarna under föreläsningen. Gick igenom alla chefer jag haft genom åren, alla arbetskamrater och studiekamrater. Det väckte otroligt mycket tankar hos mig som tagit halva natten att gå igenom, även om jag sov så drömde jag en del. Återigen så blir det uppenbart med bra chefer i arbetslivet.

Skulle jag själv kunna bli en mobbare? Jag använder förvisso ironi ganska mycket men jag ser mig inte själv som en elak människa. Diskussionen var också utifrån att mobbning alltid handlar om makt. Ledare och chefer som mobbar, informella ledare i en arbetsgrupp som mobbar mm. Jag är inte intresserad av makt. Jag vet vad jag har för befogenheter, rättigheter och framförallt skyldigheter när jag är på jobbet. Jag säger nästan alltid vad jag tycker om jag inte vet att det skulle såra, då är jag hellre tyst. T ex om någon kommer med en i mina ögon hemsk frisyr och verkligen ser stolt ut över den, alla i rummet ger komplimanger och jag tycker bara det är fult. Då försöker jag faktiskt hellre vara tyst, eller i alla fall väldigt neutral i mina uttalanden. Efter ett liv som fet så vet jag hur kommentarer sårar så jag utsätter inte någon annan för det.

Mina åsikter står jag för, men jag är beredd att andra mig om rätt argument kommer, jag är inte rigid i mitt tanke mönster och inte beredd till förändring, men som sagt det jag tycker det står jag för.

Sen är det där med lögner, jag tål dem inte, oavsett syfte så har jag väldigt svårt att klara av lögner av alla slag. Det är fegt att ljuga. Dessutom har jag för dåligt minne för att ljuga, minns ju bara det som verkligen hänt. Blir så pinsamt om nån kommer på mig med att ljuga och jag inte minns vad jag sagt.

Funderar även på om folk blir irriterade, sura eller sårade av det jag säger? Ska jag sluta vara ärlig och säga vad jag tycker bara för att det ska vara lugnt omkring mig? Det jag lärt mig genom åren är ju att räkna till 10 innan jag blir arg, går hellre undan en stund för mig själv och tar 10 djupa andetag för att inga grodor ska komma över läpparna. Men när det gäller mina åsikter måste jag ju stå för dem, om jag inte gör det så ljuger jag ju för mig själv. Om jag känner att jag inte kan säga det jag tycker så kommer jag att till slut känna mig lika förtryckt som en oppositionspolitiker i en diktatur.

Silvertejp för munnen är således inget alternativ för mig. Att tänka på vad man säger och låta tankarna gå igenom hjärnan en gång innan man släpper ut dem genom munnen är heller inga fel, men jag kommer aldrig att vara tyst.

Jag hoppas att jag inte sårar människor i min omgivning med att jag är som jag är. Jag hoppas att jag inbjuder till diskussion om olika åsikter och att jag kommer fortsätta vara lyhörd för andras åsikter. Om inte så hoppas jag att de människor som känner sig träffade av det jag säger pratar med mig direkt. Prata är ju nåt av det roligaste jag vet.